Selim I (även känt som "den grymme", med öknamn Yavuz som innebär "den modige" på turkiska) var sultan i det ottomanska imperiet mellan 1512 och 1520.
Han efterträdde sin far, Bayazid II, som hade avlägsnats från tronen år 1512 och dog strax efteråt. Han märkerade sin efterträdande genom att döda sina bröder och brorsöner; detta var han farfar, Fatih Mehmed II:s tradition. Det hade uppstått krig mellan hans far Bayazid och hans farbro Cem och mellan honom själv och hans bror Ahmed. Selim var beslutsam om att inte ha samma problem med sina andra brödrar.
Han anföll och förstörde det mameluckiska sultanatet i slagen vid Marj Dabiq och al-Raydaniyya, vilket ledde till annekteringen av Syrien, Palestina och Egypten. Han utökade även den ottomanska makten ända till de heliga städerna Mecka och Medina. När Egypten och dess arabiska provinser togs från mameluckerna, utnämnde han sig själv till "Khadim ul Haremeyn" (Tjänare åt de två heliga templen) istället för "Hakim ul Haremeyn" (Härskare över de två heliga templen). Templen hänvisade till den stora moskén i Mecka och Profetmoskén i Medina. Dessa två betraktas som de två mest heliga platserna inom Islam. Lik sinfarfar, Fatih, kallade han sig även för kalifen (arabiska för efterträdare till Muhammed). Islams "väktare" ansågs vara den civila och religiösa ledaren för alla muslimer, både shiiter och sunniter. Selim sen bestämde sig krig mot Persien, där dess kung, Shah Ismail I, påstod sig vara den riktige kalifen. Kriget som följde slutade med Selims seger, vars beslutsamhet och mod övervann klenmodigheten och uppstudsigheten hos Janitsjarerna, ottomanska dynastins elitsoldater (bestod enbart av kristna som tvångrekryterade vid lång ålder till denna armé).
Efter att han hade blivit herre över islams heliga städer och erövrat Egypten och tillfångatagit Al-Mutawakkil III, den siste kalifen av abbasidiska dynastin som bodde där, tvingade Selim honom att självmant avsäga kaliftiteln så väl som dess symboler, svärdet och profetens mantel. Efter sin återkomst från den egyptiska kampanjen höll han på att förbereda en exepedition till Rhodos när han insjuknade och dog i det nionde året av sitt styre. Då var han c:a 55 år gammal. Han dog av en hudinfektion som han hade utvecklat under ett år tidigare. Han var även poet och skrev under pseudonymen "Seimi". I en av hans poemer skrev han: "Inte ens hela världen bildar en tillräcklig stor suveränitet för en monark."
